"If you want something said, ask a man. If you want something done, ask a woman."
De orden bevingades i Margaret Thatchers mun. Citatet passar in på en händelse under veckoslutet, men kanske inte i det avseendet som järndamen avsåg...

En kvartett om två kvinnor och två män gick i lördags ut på stan och shoppa. Tre av oss njöt och gick helt upp i vår- och sommarmodet. Den siste, en man, gick butter och cynisk och fällde ironiska kommentarer och ingen kunde undgå att han hellre hade varit någon helt annan stans. Men han valde att inte avvika från truppen utan stod ut med pinan och följde med vår shoppingyra i butikerna.

Väl hemma blev det aktuellt att åka till en affär med bildelar. Eftersom jag besökt affären ett antal gånger vet jag att min fortlevnad inte står och faller med ett besök där. Därmed tackade jag nej till erbjudandet att åka med, stannade hemma och lade sista handen vid en kaka och kaffet tills gänget kom hem istället. Risken var stor att jag, väl framme i automobilaffären, skulle ha lommat efter de övriga, cynisk, uttråkad och tvär och det ville jag inte.

Knoppen som fascinerar mig i denna följetong är varför inte den uttråkade mannen gjorde något annat istället en stund, istället för att buttert lomma efter oss andra? Tvivelsutan ville han göra något annat. Och varför valde jag att göra något annat istället? Gör mitt val mig till en stor egoist nu? Skulle inte förvåna mig om någon tyckte det. Ändå står jag för mitt val. Hellre gör jag någon nytta någon annan stans än försurar tillvaron för andra genom att demonstrera mitt ogillande.

Folks val fascinerar mig mycket. Kan inte bestämma mig för om Sartres tes om att människan alltid har ett val är korrekt eller inte. Måste fundera på det lite mer.