Tur i kärlek, otur i...?

Monrol skriver i sin blogg om tur, tajming och talang, och hur det verkar som om rangordningen är just den ovannämnda.

"Huruvida detta är en skröna eller inte är oklart men så här skulle det ha gått till i alla fall:

Företaget sökte en ny medarbetare, hade haft annons och fått mängder med svar. 400 ungefär. Personalchefen satt nu där och tittade på alla kuverten med brev från förhoppningsfulla. Han delade på högen 200 i varje, och kastade den ena i papperskorgen.
-Vad gör du?! sa hans assistent.
-De där människorna har otur, sa chefen, och sådana vill vi inte ha här på företaget.
-Men...
-Just det, sa chefen. Nu tittar vi på dem som har tur."

Jag är benägen att hålla med, tur avgör massor! Jag har sökt stipendier för forskning och jobb som jag var sprängsäker att jag skulle få, eftersom just mina kvaliteter efterfrågades eller prioriterades. Men icke. Och det har också hänt sig att jag sökt ett jobb på pin jäkel, utan att egentligen desto mera besitta de kunskaper som krävs, och blivit kallad till intervju! (statistiskt sett har det förra exemplet skett ungefär 90 % mer än det senare...).

Jag tror det är viktigt att inse detta, och att inte ta ett "nej tack inte den här gången, men tack för visat intresse" alltför personligt och allvarligt. Mycket beror på tur och på personen som läser ansökningarna. En kollega till honom/henne kanske hade fattat tycke direkt. Det som pissar mig i linsen däremot är att någon annan person har mitt liv så kapitalt i sina händer! Att någon kan ditcha mig så lätt, bedöma mina goda och dåliga sidor på basen av en a4 eller ge mig en väg till ett drömjobb och bussig lön. Det om något petar!

Nordling...

Jag har rest en hel del men mest på norra halvklotet verkar det som. 22 länder, dvs 9 % av alla länder. Men ack en sån resfeber jag har nu, det river som kattungeklor i mig!



create your own visited country map

Chosefritt!

Hillevi skriver krönikor på nätet om sin vardag som småbarnsmamma. Go Hillevi, go Hillevi! Min erfarenhet är att ens ett litet knyst om negativa, trötta känslor kring barnen och moderskapet är hysch-hysch tabu. Och alla vet bäst om andras barn. Det måtte vara svårt att stå pall, och därför är Hillevis texter ljuvliga att läsa!

Hockeyyra!
Vad skönt det var att se på matchen mellan Canada och Österrike i hockey-VM i söndags! Canada var tvärsäkra på att käka upp Österrike i ett litet nafs men de fryntliga österrikarna hade andra planer. Länge stod det 2-0 till dem och deras spel var njutbart att se! Slutsiffrorna skrevs slutligen 2-2. Ack så skönt det är att se sådan kämpaglädje trots att få tror och räknar med en! :)

"If you want something said, ask a man. If you want something done, ask a woman."
De orden bevingades i Margaret Thatchers mun. Citatet passar in på en händelse under veckoslutet, men kanske inte i det avseendet som järndamen avsåg...

En kvartett om två kvinnor och två män gick i lördags ut på stan och shoppa. Tre av oss njöt och gick helt upp i vår- och sommarmodet. Den siste, en man, gick butter och cynisk och fällde ironiska kommentarer och ingen kunde undgå att han hellre hade varit någon helt annan stans. Men han valde att inte avvika från truppen utan stod ut med pinan och följde med vår shoppingyra i butikerna.

Väl hemma blev det aktuellt att åka till en affär med bildelar. Eftersom jag besökt affären ett antal gånger vet jag att min fortlevnad inte står och faller med ett besök där. Därmed tackade jag nej till erbjudandet att åka med, stannade hemma och lade sista handen vid en kaka och kaffet tills gänget kom hem istället. Risken var stor att jag, väl framme i automobilaffären, skulle ha lommat efter de övriga, cynisk, uttråkad och tvär och det ville jag inte.

Knoppen som fascinerar mig i denna följetong är varför inte den uttråkade mannen gjorde något annat istället en stund, istället för att buttert lomma efter oss andra? Tvivelsutan ville han göra något annat. Och varför valde jag att göra något annat istället? Gör mitt val mig till en stor egoist nu? Skulle inte förvåna mig om någon tyckte det. Ändå står jag för mitt val. Hellre gör jag någon nytta någon annan stans än försurar tillvaron för andra genom att demonstrera mitt ogillande.

Folks val fascinerar mig mycket. Kan inte bestämma mig för om Sartres tes om att människan alltid har ett val är korrekt eller inte. Måste fundera på det lite mer.

Jubel och klang!
Mitt intryck av Folkpensionsanstalten, som sitter på pengakistan beträffande bostads-, studie- och arbetslöshetsstöd, blir bara bättre och bättre. Då jag flyttade till denna, på pappret, tvåspråkiga stad var det större chans att få en önskan om regn i Sahara hörsammad, än att be om service på svenska vid FPA. Men undrens tid är inte förbi.

I dag ringde jag FPA för att höra mig för om bostadsbidragets vara eller icke vara. Jag skickade in min ansökan i början av februari och inte än heller har jag fått varken något beslut eller pengar. Och hör och häpna, kvinnan i andra ändan var inte vresig, inte heller upplyste hon mig om att i Finland pratar man finska. Nej, hon försökte så gott hon kunde på sin svenska och det räckte utmärkt för mig. Också då jag häromsistens var dit i egen hög person blev jag vänligt bemött, trots att den kvinnliga tjänstemannen som jag kallades till "blev tvungen" att hämta en person som kunde svenska. Det gick smärtfritt och alla var glada.

Att få service på svenska verkar ju fungera, men beror det sen på den nya språklagen (6.6.2003/423) som nyligen trädde i kraft vete gudarna... Pudelns kärna i språklagen är "att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. Målet är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det. " Hur illa rimmar inte det med regeringens planer på att slopa svenskan som obligatoriskt studentexamensämne? Då blir det ju en liten elit som får äran (???!!) att bli tjänsteman på ministerier, domstolar etc, dvs de som skrev svenskan i studentexamen. Struntade man i sin gröna, glada ungdom i det, och kommer sedermera underfund med att jo, jag vill bli notarie eller dylikt, ja då är det voi, voi. Shit happens. Hur kan man på riktigt begära av en femtonåring konkreta planer på det, eller de, framtida yrken han eller hon vill ha?