Man blir bara ledsen. I februari hade 299 600 anmält sig som arbetslösa arbetssökande i välfärdsFinland. Det är lika många som ett år tidigare sägs det, även om dessa siffror är lätt att trolla med. Sätt ut en person på en fortbildningskurs eller praktik i tre månader så vips, är det en mindre arbetslös i statistiken.

Jag känner verkligen med dem som inte har något jobb att gå till varje dag, som inte har någon förman/kvinna att svära i med knuten näve i fickan, som inte har en egen kaffemugg som trängs tillsammans med de andras i fikarumsskåpet. Jag vet inte vilken som känns tyngre, känslan av att ingen arbetsgivare uppskattar ens kunskap och erfarenhet eller känslan av att många i samhället ser snett på en. På arbetskraftsbyrån måste du redogöra för vad du gjort varje dag, du får inte lämna orten utan att säga till och vill du fara på en veckas charter dras ditt utkomststöd in och du får börja om hela processen på nytt. Samtidigt är myten om att arbetslösa inte egentligen vill ha nåt jobb seglivad, speciellt om personen i fråga inte genast får någon ny anställning. Men det är en hård marknad därute. Flera hundra slåss om samma jobb och t.o.m. akademiker går arbetslösa! Företagen rekryterar misstänkt ofta inom huset och den tjänst som blir ledig portioneras ofta ut på två-tre stackare som får ännu mer att göra. Vadan denna rädsla att anställa nytt blod? Är det så komplicerat?

Därtill är det förnedrande att tvingas sälja sig genom att kontakta alla företag och organisationer och intyga vilken resurs man vore för dem. I know...