Nu har bondpionen botaniserat i filmflorans värld. Resultatet är en Julkaktus och en Lyckliga lotta.

Den frankofila produktionen Belleville Rendez-vous får personifiera julkaktusen, en vacker blomma men som bekant kan sticka upp. Jag tyckte om filmen eftersom den visade kämpaglädje, humor, påhittighet (en kvinna spelade på kylskåpsgallret, en annan spelade på dammsugaren), förnuftiga kvinnor som var starka trots att de var till åren komna. Och filmen gav en känga åt överviktens USA också. I stort sett alla amerikaner som förekom var snudd på sjukt feta. Men så hade fransmännen basker, mustasch och en cigg i munnen...

Efter en titt på IMDB märkte jag att jag som gillade filmen är i minoritet. Skribenterna anser att filmen är depressiv och hemsk, t.ex. eftersom hunden led av övervikt och hade svårt att gå. Visst är det hemskt men så ser många hundar ut i helt vanliga hem. Kanske det kan fungera som väckarklocka för hundägare som för jämnan ger kelgrisen nåt gott? Flera skribenter beklagade att filmen var ljusår från Disneys filmer. Tacka gudarna för det! Livet är inte så pluttinufsigt som Disney framställer det. Och att karaktärerna var "fula och icke-Disneysöta", så är det bara mer genuint. Man kan personifiera sig mer med storyn då. Skönt med en bra animerad film som inte bär Disneys avtryck!

Lyckliga Lottan då... Ja det blir 21 Grams . Tvekade först då jag märkte att den kronologiska tidsföljden var i stil med Mulholland Drive, dvs man vet inte vad som är bak och fram. Men då jag väl fick klart för mig hur scenerna hängde ihop blev det intressant. Filmen innehåller flera sociologiskt intressanta situationer som jag undrar hur jag skulle tackla. Som Jack Jordans fru, som ber honom att tiga då han vill erkänna att han dödat en man och dennes två döttrar. Eller dessa trafikoffers fru/mamma, hur skulle man orka gå vidare? Och killen som får ett nytt hjärta av en anonym donator får inte veta vem donatorn är. Skulle man inte vilja veta det? Vilka vore konsekvenserna om man kände till den förra bäraren och dennes liv och leverne? Hur mycket följer med till den nye bäraren av hjärtat förresten? Godhet, värme, cyniskhet, bitterhet...? Lyckliga Lottan är en ettårig växt, som endast få entusiaster förmår bistå över vintern. Är det månne så med människans lycka också?

Man blir bara ledsen. I februari hade 299 600 anmält sig som arbetslösa arbetssökande i välfärdsFinland. Det är lika många som ett år tidigare sägs det, även om dessa siffror är lätt att trolla med. Sätt ut en person på en fortbildningskurs eller praktik i tre månader så vips, är det en mindre arbetslös i statistiken.

Jag känner verkligen med dem som inte har något jobb att gå till varje dag, som inte har någon förman/kvinna att svära i med knuten näve i fickan, som inte har en egen kaffemugg som trängs tillsammans med de andras i fikarumsskåpet. Jag vet inte vilken som känns tyngre, känslan av att ingen arbetsgivare uppskattar ens kunskap och erfarenhet eller känslan av att många i samhället ser snett på en. På arbetskraftsbyrån måste du redogöra för vad du gjort varje dag, du får inte lämna orten utan att säga till och vill du fara på en veckas charter dras ditt utkomststöd in och du får börja om hela processen på nytt. Samtidigt är myten om att arbetslösa inte egentligen vill ha nåt jobb seglivad, speciellt om personen i fråga inte genast får någon ny anställning. Men det är en hård marknad därute. Flera hundra slåss om samma jobb och t.o.m. akademiker går arbetslösa! Företagen rekryterar misstänkt ofta inom huset och den tjänst som blir ledig portioneras ofta ut på två-tre stackare som får ännu mer att göra. Vadan denna rädsla att anställa nytt blod? Är det så komplicerat?

Därtill är det förnedrande att tvingas sälja sig genom att kontakta alla företag och organisationer och intyga vilken resurs man vore för dem. I know...

Statsförvaltningens medborgarforum har ett nytt ämne, nämligen kollektiv trafik.
"Man kunde lätt tro att den täta bosättningen och köerna i rusningstrafiken skulle få människorna att lämna bilen hemma för att i stället åka kollektivt. Men så verkar det inte vara." skriver arbetsgruppen i sin inledning. Korrekt! Oräkneliga är de gånger jag har blivit utskälld för att jag cyklat in till stadens absoluta centrum, till torget. Av så väl bilister som fotgängare. Jag har flera gånger undrat över på vilket sätt jag är så oönskad med min ekologiska och praktiska velicoped i centrum? Det är väl för tusan bättre att cykla än att varenda invånare åker med en egen bil! Säger jag som är uppvuxen på landet, där man alltid tog bilen vart man än skulle. Motion får man till på köpet som cyklist, frisk luft och får njuta av omgivningen samtidigt. Personligen är jag för att bannlysa alla bilar i centrum, låt bussarna gå en bit utanför torget och låt fotgängare och cyklister åka fritt ända fram till torget.

Hoppas debatten blir givande och arbetsgruppen kommer på nåt bra för att få fler att lämna bilen hemma och ta bussen/spåran/metron. Hoppas bara att ingen fiffikus kommer på tanken att pådyvla alla finländare kollektiv trafik! För ett tag sedan var det nån som på allvar ville få invånarna i glesbygden att åka kollektivt! Snacka om verklighetsfientligt! *garv*

Har just förgyllt min fredagkväll med att än en gång titta på filmen Hero. Jag säger förgylla med flit eftersom den fullkomligt sprakar av färger, inga tassiga 80-talspasteller utan knalliga kulörer. Härligt! Och berättelsen är mycket vacker. Jag tror inte jag har sett en vackrare, men också sorgligare, skildring av slutet av två älskandes resa i jordelivet. *snyft*

Men nu bär det av till kojs, med två visdomsfraser ur filmen:
1) Ett rike. Sluta kriga och förena alla folk under en och samma regim. Först då kan vi leva utan strid.
2) Stridskonsten och musiken är olika: men bygger på samma principer. Man måste uppnå ett högre tillstånd.

Odla din trädgård, manade Voltaire. Maken till klokare man har sällan skådats.