Methodology

I've been meaning to blog this for about a week now, but never found the time. But at lunch, the issue of ethics was brought up so I'll mention some reflections on this.

Eszter Hargittai and two doctoral students ponder methodological questions, especially sampling. This is not so much a problem for me, as the Finnish blogosphere isn't that huge yet. The "theme blogs" that I'm particularly interested in aren't numerous.

My thoughts have been on the issue of virtual etnography. Once I've spotted the blogs or sites of interest, how do I proceed with the study? I, as a researcher, obviously have a great deal of power as I can claim any webpage as public, and therefore researchable without permission of the "owner" of the site. Or can I? Is a posting to a website public or not? Perhaps the notions of public and private are constantly reconstructed in the information society. I suspect that especially when it comes to weblogs, there's a cultural understanding in Finland that a post is public. But suppose that a blogger or someone leaving a comment doesn't agree, or doesn't find it public at all, does that matter? If the informant of my study gets furious when the research is published, should I as a researcher say: Bad luck! Your message is equivalent to a letter to the opinion editor at a daily newspaper, only that you've used another medium.

And the other way around, a person who is eager to discuss, be read and be commented upon, for instance in a weblog, will (s)he get offended if I try to protect him or her, and question whether s)he knows that the opinions might be seen as public? One of the core question is, I guess, that should I reveal myself as a researcher and explain my mission, or carry out my study without asking for the permission? What will that do to the research and, not to forget, will my choice cause the informants any harm?

I feel that absolutely everything posted on the Internet should not be seen as public, and therefore researchable. One should be sensitive regarding to who posted it (teenagers, participants in a news group of women facing domestic violence etc). And I think the perception of the people engaged in a interaction online should be taken into consideration. But I do consider my weblog public and I'm fully aware of the fact that someone might analyze my writings as I write.

Clearly, there are no ethical rules to follow when it comes to virtual etnography, only guidelines. This makes it all so interesting. But how does one know how to proceed, and which method is the best when studying virtual arenas? I think that if you thoroughly discuss the method used, this shows that you've reflected on the pros and cons and reached a decision that you feel is the best for your research. If you do that then you've come far in my eyes. As McMurphy (Jack Nicholson) states in the movie "One flew over the Cuckoo's nest" when trying to escape the mental hospital and fails: well I tried,didn't I? Goddamnit,at least I did that.

Gender similarities in blog use


David Huffaker examines the online identity and language among blogging teenagers in his M.A. thesis. The conclusion is: "Contrary to prediction, the results indicate that there are more gender similarities than differences in blog use." Although I generally oppose to categories of "female" and "male" use of and ways of doing things, I enjoyed reading Huffaker's study.

This weekend, I re-read and checked the spelling in my Master's thesis, as it's about to be published. Again, my findings on gendered differences in the mere use of e-communications amongst the students I studied surprised me. The women were far less active ICT users than men. I didn't quite expect such a strong correlation between gender and use of ICT:s.

Study found via Misbehaving.net

Blog paper

by Cameron Marlow on two different metrics for measuring authority within weblogs. Paper found via jill/txt.

The power of blogging

An interesting article in Online Journalism review on how Blogger Robert Cox got one of the heavies in media, the NYT, to change its ways. And Australian blogger, Tim Blair, managed to get Chicago Tribune correspondent Uli Schmetzer, who fabricated a quote in one of her texts, to take the consequences of her actions.

Skeletons in the closets?

Google is getting competition from a perhaps unexpected direction: the latest company to offer e-mail with 1 gigabyte of storage is British-based Planet-Tolkien.com.

The founder of Planet-Tolkien.com, Tarrant Costelloe, says: "It was discussed what people might use that amount of space for. If people use it for 'warez' or put us in a position where we don't want to be, we can shut them down on a case-by-case basis."

I for one would love to know what people store. I wonder if I'd get surprised or not.

Responsability and consequences

Instead of getting a good night's sleep last night, I decided to watch Enter the dragon, a martial arts movie by Bruce Lee, dated 1973.

One of the Shaolin monks said that the 13th command of the temple members is to take responsability for your actions and accept the consequences thereof. This took on a new meaning today, as I attended - for the first time ever - a disputation. A friend of mine defended her doctor's thesis. Her work was scrutinized, from choise of methods and theories (which is as it ought to be) to frequency of colon and inverted commas. There was not one aspect of the work that the opponent overlooked. My friend was sweating for over two hours, obliged to defend her choise of this and that, and justify her text and even phonemes. There wasn't however any real discussion between her and the opponent, as she elegantly explained her choices and referred to other scholars claiming almost the same thing. The opponent didn't really pursue his arguments more than a couple of times. Since I don't have anything to refer to, I'm not sure if that's all there is to it. Perhaps. But I would have enjoyed some more discussion on the topic.

Anyhows, she did great and she got her hat.

Taking turns

The Financial Times Global 500-list provides a snapshot of the world's largest companies. In this year's version, General Electric regained the number one spot, leaving last years number one, Microsoft, with the silver medal.

Wormwood in the academic flora

Finnish professors and researchers are worried about the trend of temporary positions at universities. 33 % of the professors, and a whopping 75 % of the members of the Researcher's union, don't have a permanent job. Now, the academics believe that the budget of the Ministry of Education will only increase the number of temporary positions. Instead of Government subsidy, the academics call for more fundamental State funding, which would foster competition and thereby the quality of academic activity.

Ring-a-ling!

I finally got myself a new mobile phone. I dare not give away in public what model I've had up until now, as it is to be found at a mobile phones museum already :)

I'd love to own a Nokia 6600, to mark the progress from being a poor, pasta-fed student to a mobile professional. Sadly, my wallet doesn't agree, so I had to settle with a Nokia 6220. But I like it, and I'm infantly in love with the tune: Pink Panther. :)

Having upgraded my technical toy, I'm out of excuses when somebody says: Haven't you checked your mail? Or that's how it feels at times. I wonder: Does having access to my mailbox 24/7 come along with an obligation to check it every 10 minutes? If you would have asked me a couple of years ago, I would have been thrilled about the idea. Now I'm more reluctant. I rather spend my nights watching movies and playing games, than sorting out messy inboxes, just because I can.

Ny look, new mission!
Nu har jag ansat lite i rabatten och piffat upp sidan. Nu återstår det att få tid över att skriva lite också :)

Eftersom jag numera är doktorand så lär det bli en hel del mer skrivet i min blogg. Men nu aktualiseras frågan jag grunnat på en längre tid, ska jag blogga på engelska eller svenska. Hittills har jag, som synes, i mina noserier på hur det är att blogga skrivit på svenska, eftersom det faller sig naturligt att använda modersmålet. Men eftersom detta är en forskningsblogg är jag ju intresserad av att diskutera med andra forskare och bloggare, och då begränsas min publik och mina kontakter väsentligt om jag använder svenska. De flesta forskare inom webbloggar och Internet jag känner till är de facto inte från Norden, så majoriteten av forskarna skulle inte ha någon större glädje av att läsa mina funderingar.

Man kunde ju tänka sig att jag skriver den här bloggen enbart för mig själv, och använder den som en personlig, virtuell skrivbordslåda där jag kan förvara intressanta idéer och uppslag, papers och nyheter. Därmed kunde jag skriva på min egen österbottniska dialekt om jag så ville. Jo, förvisso, men jag är övertygad om att både arbetsprocessen och resultatet, dvs avhandlingen, vinner på att intresserade läsare och kolleger kan läsa varandras bloggtexter och kommentera. Jag tror det är viktigt att arbetsprocessen som leder till en avhandling inte försiggår isolerat och utan impulser utifrån. Och en weblog på Internet är väl ett ypperligt sätt att byta åsikter och erfarenheter, och ge kolleger emellan nya uppslag och visioner. Som landet ligger i dag tror jag att det görs bäst genom att skriva på engelska.

This being the case, Paeonia hereby enters a far greater scene with a far greater audience. From now on, Paeonia is a researcher blog in English.

Gräsligt!

Männen i det så kallade Tumbamålet frikändes idag, skriver Aftonbladet.
Mycket upprörande!

"Det räcker inte med att en person har haft nedsatt omdöme till följd av alkohol eller droger för att den ska kunna betraktas som hjälplös." säger HD. Jo, i vissa fall. Då en berusad man uppför sig olämpligt, exempelvis våldtar, misshandlar, avfyrar vådaskott, slår sönder saker. "Jo, men han var ju full. Det måste man förstå" lyder den friande domen då. Då slätar man över skadan och menar att mannen haft nedsatt omdöme till följd av alkohol, och därmed inte kunnat ansvara för sina handlingar, och än mindre kunnat förutse konsekvenserna.

Tur i kärlek, otur i...?

Monrol skriver i sin blogg om tur, tajming och talang, och hur det verkar som om rangordningen är just den ovannämnda.

"Huruvida detta är en skröna eller inte är oklart men så här skulle det ha gått till i alla fall:

Företaget sökte en ny medarbetare, hade haft annons och fått mängder med svar. 400 ungefär. Personalchefen satt nu där och tittade på alla kuverten med brev från förhoppningsfulla. Han delade på högen 200 i varje, och kastade den ena i papperskorgen.
-Vad gör du?! sa hans assistent.
-De där människorna har otur, sa chefen, och sådana vill vi inte ha här på företaget.
-Men...
-Just det, sa chefen. Nu tittar vi på dem som har tur."

Jag är benägen att hålla med, tur avgör massor! Jag har sökt stipendier för forskning och jobb som jag var sprängsäker att jag skulle få, eftersom just mina kvaliteter efterfrågades eller prioriterades. Men icke. Och det har också hänt sig att jag sökt ett jobb på pin jäkel, utan att egentligen desto mera besitta de kunskaper som krävs, och blivit kallad till intervju! (statistiskt sett har det förra exemplet skett ungefär 90 % mer än det senare...).

Jag tror det är viktigt att inse detta, och att inte ta ett "nej tack inte den här gången, men tack för visat intresse" alltför personligt och allvarligt. Mycket beror på tur och på personen som läser ansökningarna. En kollega till honom/henne kanske hade fattat tycke direkt. Det som pissar mig i linsen däremot är att någon annan person har mitt liv så kapitalt i sina händer! Att någon kan ditcha mig så lätt, bedöma mina goda och dåliga sidor på basen av en a4 eller ge mig en väg till ett drömjobb och bussig lön. Det om något petar!

Nordling...

Jag har rest en hel del men mest på norra halvklotet verkar det som. 22 länder, dvs 9 % av alla länder. Men ack en sån resfeber jag har nu, det river som kattungeklor i mig!



create your own visited country map

Chosefritt!

Hillevi skriver krönikor på nätet om sin vardag som småbarnsmamma. Go Hillevi, go Hillevi! Min erfarenhet är att ens ett litet knyst om negativa, trötta känslor kring barnen och moderskapet är hysch-hysch tabu. Och alla vet bäst om andras barn. Det måtte vara svårt att stå pall, och därför är Hillevis texter ljuvliga att läsa!

Hockeyyra!
Vad skönt det var att se på matchen mellan Canada och Österrike i hockey-VM i söndags! Canada var tvärsäkra på att käka upp Österrike i ett litet nafs men de fryntliga österrikarna hade andra planer. Länge stod det 2-0 till dem och deras spel var njutbart att se! Slutsiffrorna skrevs slutligen 2-2. Ack så skönt det är att se sådan kämpaglädje trots att få tror och räknar med en! :)

"If you want something said, ask a man. If you want something done, ask a woman."
De orden bevingades i Margaret Thatchers mun. Citatet passar in på en händelse under veckoslutet, men kanske inte i det avseendet som järndamen avsåg...

En kvartett om två kvinnor och två män gick i lördags ut på stan och shoppa. Tre av oss njöt och gick helt upp i vår- och sommarmodet. Den siste, en man, gick butter och cynisk och fällde ironiska kommentarer och ingen kunde undgå att han hellre hade varit någon helt annan stans. Men han valde att inte avvika från truppen utan stod ut med pinan och följde med vår shoppingyra i butikerna.

Väl hemma blev det aktuellt att åka till en affär med bildelar. Eftersom jag besökt affären ett antal gånger vet jag att min fortlevnad inte står och faller med ett besök där. Därmed tackade jag nej till erbjudandet att åka med, stannade hemma och lade sista handen vid en kaka och kaffet tills gänget kom hem istället. Risken var stor att jag, väl framme i automobilaffären, skulle ha lommat efter de övriga, cynisk, uttråkad och tvär och det ville jag inte.

Knoppen som fascinerar mig i denna följetong är varför inte den uttråkade mannen gjorde något annat istället en stund, istället för att buttert lomma efter oss andra? Tvivelsutan ville han göra något annat. Och varför valde jag att göra något annat istället? Gör mitt val mig till en stor egoist nu? Skulle inte förvåna mig om någon tyckte det. Ändå står jag för mitt val. Hellre gör jag någon nytta någon annan stans än försurar tillvaron för andra genom att demonstrera mitt ogillande.

Folks val fascinerar mig mycket. Kan inte bestämma mig för om Sartres tes om att människan alltid har ett val är korrekt eller inte. Måste fundera på det lite mer.

Jubel och klang!
Mitt intryck av Folkpensionsanstalten, som sitter på pengakistan beträffande bostads-, studie- och arbetslöshetsstöd, blir bara bättre och bättre. Då jag flyttade till denna, på pappret, tvåspråkiga stad var det större chans att få en önskan om regn i Sahara hörsammad, än att be om service på svenska vid FPA. Men undrens tid är inte förbi.

I dag ringde jag FPA för att höra mig för om bostadsbidragets vara eller icke vara. Jag skickade in min ansökan i början av februari och inte än heller har jag fått varken något beslut eller pengar. Och hör och häpna, kvinnan i andra ändan var inte vresig, inte heller upplyste hon mig om att i Finland pratar man finska. Nej, hon försökte så gott hon kunde på sin svenska och det räckte utmärkt för mig. Också då jag häromsistens var dit i egen hög person blev jag vänligt bemött, trots att den kvinnliga tjänstemannen som jag kallades till "blev tvungen" att hämta en person som kunde svenska. Det gick smärtfritt och alla var glada.

Att få service på svenska verkar ju fungera, men beror det sen på den nya språklagen (6.6.2003/423) som nyligen trädde i kraft vete gudarna... Pudelns kärna i språklagen är "att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. Målet är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det. " Hur illa rimmar inte det med regeringens planer på att slopa svenskan som obligatoriskt studentexamensämne? Då blir det ju en liten elit som får äran (???!!) att bli tjänsteman på ministerier, domstolar etc, dvs de som skrev svenskan i studentexamen. Struntade man i sin gröna, glada ungdom i det, och kommer sedermera underfund med att jo, jag vill bli notarie eller dylikt, ja då är det voi, voi. Shit happens. Hur kan man på riktigt begära av en femtonåring konkreta planer på det, eller de, framtida yrken han eller hon vill ha?

Nu har bondpionen botaniserat i filmflorans värld. Resultatet är en Julkaktus och en Lyckliga lotta.

Den frankofila produktionen Belleville Rendez-vous får personifiera julkaktusen, en vacker blomma men som bekant kan sticka upp. Jag tyckte om filmen eftersom den visade kämpaglädje, humor, påhittighet (en kvinna spelade på kylskåpsgallret, en annan spelade på dammsugaren), förnuftiga kvinnor som var starka trots att de var till åren komna. Och filmen gav en känga åt överviktens USA också. I stort sett alla amerikaner som förekom var snudd på sjukt feta. Men så hade fransmännen basker, mustasch och en cigg i munnen...

Efter en titt på IMDB märkte jag att jag som gillade filmen är i minoritet. Skribenterna anser att filmen är depressiv och hemsk, t.ex. eftersom hunden led av övervikt och hade svårt att gå. Visst är det hemskt men så ser många hundar ut i helt vanliga hem. Kanske det kan fungera som väckarklocka för hundägare som för jämnan ger kelgrisen nåt gott? Flera skribenter beklagade att filmen var ljusår från Disneys filmer. Tacka gudarna för det! Livet är inte så pluttinufsigt som Disney framställer det. Och att karaktärerna var "fula och icke-Disneysöta", så är det bara mer genuint. Man kan personifiera sig mer med storyn då. Skönt med en bra animerad film som inte bär Disneys avtryck!

Lyckliga Lottan då... Ja det blir 21 Grams . Tvekade först då jag märkte att den kronologiska tidsföljden var i stil med Mulholland Drive, dvs man vet inte vad som är bak och fram. Men då jag väl fick klart för mig hur scenerna hängde ihop blev det intressant. Filmen innehåller flera sociologiskt intressanta situationer som jag undrar hur jag skulle tackla. Som Jack Jordans fru, som ber honom att tiga då han vill erkänna att han dödat en man och dennes två döttrar. Eller dessa trafikoffers fru/mamma, hur skulle man orka gå vidare? Och killen som får ett nytt hjärta av en anonym donator får inte veta vem donatorn är. Skulle man inte vilja veta det? Vilka vore konsekvenserna om man kände till den förra bäraren och dennes liv och leverne? Hur mycket följer med till den nye bäraren av hjärtat förresten? Godhet, värme, cyniskhet, bitterhet...? Lyckliga Lottan är en ettårig växt, som endast få entusiaster förmår bistå över vintern. Är det månne så med människans lycka också?

Man blir bara ledsen. I februari hade 299 600 anmält sig som arbetslösa arbetssökande i välfärdsFinland. Det är lika många som ett år tidigare sägs det, även om dessa siffror är lätt att trolla med. Sätt ut en person på en fortbildningskurs eller praktik i tre månader så vips, är det en mindre arbetslös i statistiken.

Jag känner verkligen med dem som inte har något jobb att gå till varje dag, som inte har någon förman/kvinna att svära i med knuten näve i fickan, som inte har en egen kaffemugg som trängs tillsammans med de andras i fikarumsskåpet. Jag vet inte vilken som känns tyngre, känslan av att ingen arbetsgivare uppskattar ens kunskap och erfarenhet eller känslan av att många i samhället ser snett på en. På arbetskraftsbyrån måste du redogöra för vad du gjort varje dag, du får inte lämna orten utan att säga till och vill du fara på en veckas charter dras ditt utkomststöd in och du får börja om hela processen på nytt. Samtidigt är myten om att arbetslösa inte egentligen vill ha nåt jobb seglivad, speciellt om personen i fråga inte genast får någon ny anställning. Men det är en hård marknad därute. Flera hundra slåss om samma jobb och t.o.m. akademiker går arbetslösa! Företagen rekryterar misstänkt ofta inom huset och den tjänst som blir ledig portioneras ofta ut på två-tre stackare som får ännu mer att göra. Vadan denna rädsla att anställa nytt blod? Är det så komplicerat?

Därtill är det förnedrande att tvingas sälja sig genom att kontakta alla företag och organisationer och intyga vilken resurs man vore för dem. I know...

Statsförvaltningens medborgarforum har ett nytt ämne, nämligen kollektiv trafik.
"Man kunde lätt tro att den täta bosättningen och köerna i rusningstrafiken skulle få människorna att lämna bilen hemma för att i stället åka kollektivt. Men så verkar det inte vara." skriver arbetsgruppen i sin inledning. Korrekt! Oräkneliga är de gånger jag har blivit utskälld för att jag cyklat in till stadens absoluta centrum, till torget. Av så väl bilister som fotgängare. Jag har flera gånger undrat över på vilket sätt jag är så oönskad med min ekologiska och praktiska velicoped i centrum? Det är väl för tusan bättre att cykla än att varenda invånare åker med en egen bil! Säger jag som är uppvuxen på landet, där man alltid tog bilen vart man än skulle. Motion får man till på köpet som cyklist, frisk luft och får njuta av omgivningen samtidigt. Personligen är jag för att bannlysa alla bilar i centrum, låt bussarna gå en bit utanför torget och låt fotgängare och cyklister åka fritt ända fram till torget.

Hoppas debatten blir givande och arbetsgruppen kommer på nåt bra för att få fler att lämna bilen hemma och ta bussen/spåran/metron. Hoppas bara att ingen fiffikus kommer på tanken att pådyvla alla finländare kollektiv trafik! För ett tag sedan var det nån som på allvar ville få invånarna i glesbygden att åka kollektivt! Snacka om verklighetsfientligt! *garv*